Jens, han som var till hälften "skyldig" till att denna kärleksresa började... han ligger inlagd på sjukhus. Han, han är sjuk. Min kärlek....
Det kändes hårt att lämna honom där och köra hem..
Han åkte med till Växjö, men inte hem.
William frågade efter pappa. Jag försökte förklara att pappa var hos doktorn som ska hjälpa honom att må bra... men det är inte lätt att förstå när man är två och ett halvt, knappt heller när man är 26.
Vad hände undrar ni säkert. Det ska jag berätta, i korthet (tror jag).
I morse satt Jens på sängkanten efter att ha sovit lite för länge (som vanligt). jag sa till honom att skynda sig upp samtidigt som jag och William gick ner.
Jag står i hallen med skorna på och håller Williams jacka för att ta på honom den. Jag hör hur Jens trillar runt där uppe.. undrar vad han pysslar med. Jens är en trött typ så det är väl inte ovanligt att han trillar över exempelvis en tvättkorg.
När han kommer ner säger han till mig att han mår konstigt och att han ser dubbelt. Jag säger till honom att vila en stund och köra till jobbet sedan....men sen tittar han på mig.
Synen....den är fel. Hans högra öga ser på mig, hans vänstra åt vänster.
Förslaget om att stanna hemma en stund och vila glöms snabbt bort. Jag bestämmer att vi åker till sjukhuset.
Hela vägen till Växjö pratar han om att han mår illa. När vi kommer dit är ögat ännu värre. När han tittar rakt fram är det lite "skevt" men så fort han tittar åt höger petar vänster öga åt vänster.. Ni kan ju tänka er hur detta såg ut.
Vägen till Växjö kändes väldigt lång. Många tankar han passera...
På akuten blev en läkare näst intill chockad av ögats "beteende".
Många timmar senare gjordes en skiktröntgen.. Tack och lov visade den inte på några hjärnblödningar, tumörer eller att något muskelfäste var av. Ögat återgick till sitt normala tillstånd under dagen.
Jens lades in på avdelning och sedan var det ett evigt väntande..
Vi vet ännu inte vad som är fel, han är fortfarande kvar i Växjö. Han ville inte vara kvar, men det är inte så mycket att välja på.
De har tagit prover för att se om det är Borelia.. vi får vänta och se....
Men jag saknar honom.. min kärlek..
måndag 19 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh gumman va sorgligt att läsa, förstår att det måst evara jättejobbigt för er. Dels för att lille Winte förstår å sen din rädsla :/
SvaraRaderaHoppas att er kärlek kommer hem snart igen, frisk å kry. Kan han vara utarbetad? stressad? Du/ni berättade ju hur mkt han jobbat osv. Kanske kan var angt kroppen reagerat på.
Hoppas iallafall att ni får bra svar!
Stor kram till er
♥♥ Är det ngt så vet du vart jag finns ♥♥
//Tessan
Tack fina du <3
SvaraRaderaÅ vännen, va tråkigt att läsa detta. Förstår att det var jobbigt att lämna honom där men nu är han i trygga händer. Vet du, jag hade något liknande för ett år sedan....fast jag trillade inte runt så som du beskriver...men å andra sidan satt jag still för jag var vaken när jag började se dubbelt.
SvaraRaderaJag gnuggade mig flera gånger i ögonen, fattade ingenting! Hade en liten lätt huvudvärk samtidigt. Läste sedan på nätet om "en tyst migrän". Den yttrar sig på detta viset som jag upplevde. Kolla på google och läs mer om detta....bara ett tips! Detta kan bryta ut om man varit ovanligt stressad tex.
Hoppas han snart kryar på sig och får komma hem. De har ju uteslutit de värsta farorna som du radade upp och det är huvudsaken!
Massor med kramar till er
Tack Jennie! han fick komma hem icår... sargad men i sitt normala tillstånd. han ska in på fler undersökningar men han var för pigg för sjukan.. skiktröntgen visar tydligen inte de minsta tumörerna...så vi får se. kram
SvaraRaderaVa skönt att han har fått komma hem, Janina!
SvaraRaderaDet är säkert inget allvarligt!!
Ta hand om er familjen
Kram från oss Osybor