Familjen

Min familj, min man, vår son, mina föräldrar, mina bröder, mina bröders familjer.
Underbara, alldeles underbara!

William älskar dem allihop! Särskilt sina kusiner Milo, Tindra och Albin. Härligt att se hur de leker tillsammans, står och pussas i hallen och busar. Albin visar de små hur man ska göra, ibland blir det lite tokigt, som det så lätt blir när han är 4 år äldre än den äldsta. I söndags på Albins kalas klättrade Milo efter honom upp i hans "fort" ca 1,5 meter upp för en stege. Lille Milo tyckte det var så skoj, och det funkade bra. Tills han lutade sig mot en bräda som satt löst. Han föll då handlöst ner för stegen. Slog en volt halvvägs ner. Jag sprang. Lille Milo bara grät... jag hade hjärtat utanför kroppen. 2 minuter senare lekte han som om inget hade hänt. Galet. Vi andra var nog mer skärrade än han var.

Idag har William pratat i telefon med både mormor och morfar. Han sa "Hallå" och sen var det bra. Sen tyckte han att mamma skulle prata istället. :)

Imorgon ska jag hålla i mitt allra första utvecklingssamtal, helt själv. Iiii.. lite nervöst kan jag säga. Men det ska gå bra. Det har jag bestämt.

Vet ni vad? Jag är så förbenat lycklig just nu! Älskar familjen och mitt jobb. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna trivas så på en arbetsplats. Aldrig. Älskar verkligen mitt jobb och alla mina arbetskamrater är fantastiska! Den ena bättre än den andra. :)

Lycka. Det är väl vad jag kan sammanfatta detta inlägg till...bortsett från vad som hände med lille älskade Milo.

Jag älskar er allihop!