Vi har umgåtts mycket med vänner de senast dagarna. Det har varit mycket trevligt. Och jag har verkligen trivts. Vi har varit på Andy's lekland med Emmeli, Kenneth, Manne och Nemo. Vi har haft taco/film-kväll med Johan. Vi har firat Johans födelsedag här hemma med Johan, Anna, Linus och Elvira. Jag har spenderat en hel dag med underbara Emmeli. Vi var och shoppade i Växjö. Pratade allvarliga saker, skojade, grät (efter skratt dock). Vi skrattade så kopiöst mycket på vägen hem. =) Tack vänner för underbara dagar.
Detta är Jens sista semestervecka.. Känns konstigt... Han har ändå varit hemma i fyra och en halv vecka. Får väl se när han blir hemma nästa gång... Två operationer som inväntar oss...... Känns drygt.... Jag är rädd för min. Det är kanske inte själva operationen som jag fruktar, utan att bli sövd.... Jag känner tårar i ögonen bara jag tänker på det... Sövd.. Tänk om jag inte vaknar igen när det över.. Tänk om jag aldrig får se Jens och William igen.. Visst är det en väldigt vanlig operation...men tänk om.. Allt annat har ju gått fel... så varför skulle inte det också göra det... Jag är rädd.. Jag erkänner. Just nu känner jag som jag gjorde när jag låg inlagd på sjukhuset.. Jens frågade läkaren hur farligt det egentligen är med bukspottskörtelinflammation och han säger: "Man kan dö av det". Tack tack. Och detta dessutom strax innan jag ska in och få magnetröntgen gjord. Där ska man dessutom hålla andan. Lätt när man hyperventilerar... Inte.
I början av maj var jag på undersökning med ultraljud. Detta för att de skulle se hur det såg ut med min bukspottskörtel och cystan som jag hade när jag låg inne. Fick brev för två veckor sedan om att cystan var borta nu och att inflammationen gett med sig. De ville dock göra en ytterligare ultraljudsundersökning med kontrastvätska. De skulle undersöka hur levern påverkats. I fredags var det då dags. Vi åkte dit.. Nål i armen (resulterar i ett mindre fint blåmärke). De gjorde undersökningen.. Jag höll andan.. tårar i ögonen.. Klarar inte sjukhus speciellt bra. Sedan säger läkaren att de sett fläckar på min lever... de ser ofarliga ut men de vet inte vad de är gjorda av eller var de kommer från. Han kallade dem för "skönhetsfläckar". Känns inte speciellt bra.... oron sprider sig i kroppen..längs ryggraden.. "fläckar" ekar i mitt huvud. Vad är det nu som är fel?!?! Första tanken som slår mig: "Cancer". Jens ser oron i mina ögon, han ser mig i ögonen... lugnar mig utan att säga nåt. Efter att vi kommit ut säger han: "Du är så vacker så du har till och med skönhetsfläckar på levern" med glimten i ögat. Läkarna ska jämföra bilderna från ultraljudet med bilderna från när jag låg inne... Hoppas på det bästa.. Men det tar väl två månader eller nåt innan jag får svar. Oron gnager i mitt huvud, oro för att bli sövd, bli sjuk och att dö... Orden ekar i mitt huvud..."fläckar"....."Man kan dö av det"......."fläckar"..
Jag får sitta och hoppas på det bästa... njuta av varenda minut jag får... njuta av vår William... vår älskade lilla son som inte vet vad som pågår i hans liv... vad som kan hända...
Kärleken till Jens och William är enorm. och den växer för var dag som går... Hjärtat slår hårt för dem och mitt hjärta kämpar på......
Tänker på dig vännen, hoppas att du vet att jag finns här..
SvaraRaderaen stor kram från Malin