Dagen då vi två blev tre

Ja nu är vi då tre personer i vår lilla familj.
En William var det som kom lite hastigt och lustigt den 25 februari kl 12,28. 3542 gram fördelat på 49 cm.

Det började redan den 24 februari då jag hade ont i magen.. det blev värre och värre men sedan skulle jag på en vanlig kontroll på mödravårdscentralen så jag tänkte inte mer på det. När jag nästan var framme började jag plötsligt kräkas (tack o lov hade jag en kräkpåse i beredskap då jag mått illa hela graviditeten). När jag kommit fram till mödravårdscentralen lyckades jag på något sätt fickparkera (Ganska bra också!) och ta mig in till mvc. Det var fruktansvärt jobbigt att gå in och jag funderade flera gånger på att lägga mig i den svala snön en stund. Väl där blev de väldigt oroliga då jag kräktes och kallsvettades och hade FRUKTANSVÄRT ont. Barnmorkskan misstänkte först att det var förlossningen som satt igång men blev mer och mer orolig då smärtan inte släppte. Då ringde hon Jens för att han skulle komma dit o köra mig till Växjö och jag hörde oron i hennes röst när hon sa att han var tvungen att komma DIREKT. När Jens kom till platsen fick han veta att hon ringt till ambulans för att hon ansåg att jag inte kunde sitta i en bil rätt upp o ner.. Hon sa även till Jens att det kunde vara moderkakan som höll på att lossna. Ambulanssjukvårdarna kom in och lade mig på båren... var väl mer halvsittande kanske.. Men ändå. Det kändes ok men smärtan i magen gjorde mig mer och mer rädd för vad som skulle komma.

Väl i ambulansen fick jag dropp och ambulanssjukvårdaren kollade hjärta och syresättningen i blodet. Min puls var redan då skyhög och så det var att åka i ilfart till sjukhuset. Samtidigt åkte Jens i bilen efter ambulansen. Vet inte varför han inte kunde åka med ambulansen egentligen men kanske var de oroliga för vad som skulle hända...

Vi kom fram till sjukhuset efter ca 20 minuter (kl. 12,20)... De tog mig direkt till förlossningen där jag fick träffa en massa läkare och sjuksköteskor o barnmorskor... Alla sa o trodde att jag hade vinterkräksjukan då jag kräktes hela tiden. Jag försökte intyga om att det inte var det då jag vet hur det känns att ha vinterkräksjukan och jag LOVAR att detta var nåt fruktansvärt mycket värre!! Jag hade så ont och de var tvugna att trycka på min mage och inte blev det bättre av det... CTG kopplades på flera gånger så att de kunde lyssna på Williams hjärta. Allt lät jättebra men varje gång CTG kopplades mådde jag ännu sämre och kräktes ännu mer då det tryckte på magen. När jag till slut lyckats intyga om att det inte var vinterkräksjukan så var det dags för nästa felaktiga diagnos: Förstoppning. Jag fick både det ena och det andra för att få igång magen trots att jag berättat att jag inte haft några problem o att jag skött magen senast den morgonen. Inget blev bättre och nån timme efter att jag fått de här preparaten kom till sist en mag-tarm specialist och bekräftade genom att trycka på min mage att det absolut inte var frågan om nån förtoppning. TACK!! (kl. var nu kväll)

Det konstaterades också att jag var öppen en centimeter men det verkade som jag inte hade några värkar. Efter detta visste de inte riktigt vad de skulle göra utan de gav mig smärtlindande av både det ena och andra slaget... Natten kom o gick och jag låg och kved och skrek om vart annat. De tyckte synd om mig som kräktes så mycket så de satte en sond ner i magen så det skulle komma upp det hållet.. INGEN HIT! Och inte blev det nämnbart bättre...Fruktansvärt obehagligt bara! Tack o lov fanns Jens vid min sida hela natten och hjälpte mig att vända på mig och annat jag kunde behöva hjälp med. Under dagen frågade Jens ett antal gånger om de inte skulle göra ett ultraljud (det hade de väl inte tänkt på) men inget hände..Morgonen och förmiddagen den 25 februari kom. Jag kände mig som en knarkare för jag bad ständigt om smärtlindring. Kl 10 ungefär tog de tag i saken o gjorde ett ultraljud.. "Moderkakan ser lite konstig ut" var det jag fick veta. De gjorde även en gynundersökning och jag var nu öppen 4 cm men inga värkar eller vattenavgång. De började prata om kejsarsnitt igen (vilket de pratat om kvällen innan) och då jag redan hölls fastande sen jag kom in så tyckte jag att de skulle göra det nu!! ONT!! Runt kl 11 tog de ett beslut som kunde ha lett till att William inte skulle funnits hos oss idag (återkommer till det). De gav mig morfin då jag hade så ont.

Kl 12 förberedde de mig för snitt. Det tog alltså ett dygn innan de till slut bestämde att jag skulle bli snittad.. Denna tid var den längsta i hela mitt liv! Jag hade så fruktansvärt ont. Jag kan inte ens försöka beskriva hur.. Alla läkare och barnmorskor som jag träffade och som jag träffade sedan igen förstod inte hur jag stod ut. Tydligen har jag en extremt hög smärttröskel.. Det värsta minnet från det dygnet är när två personer fick trycka ner mig på sängen för att en läkare skulle kunna undersöka min mage. Jag låg och skrek, grät och skakade i hela kroppen för att det gjorde så jäkla ont. Bara den tanken är extremt jobbig och väldigt påtaglig... Usch tårarna bara rinner... Jens klarade vid detta tillfälle inte av att vara kvar i rummet utan fick gå ut.

När de till slut bestämt att jag skulle snittas sa läkaren: "Nej jag vet inte om det är rätt beslut för varken dej eller bebisen men det får vi ju se.." Känns ju lagom betryggande att höra.... NEJ.

Vi kom till operation och Jens hade de fina op-kläderna på sig. Jag fick ryggmärgsbedövning och allt var bra.. När Jens såg alla "verkyg" de hade där såg jag på honom att han inte mådde så bra. Sköterskorna frågade om han var OK och frågade om han ville sitta och ta emot sitt barn istället. Jag såg på honom att det var ett jobbigt beslut och jag sa att det var OK. Jag var ju trots allt inte ensam där inne. Han fick sitta i rummet dit de tog William efter födseln och vänta... Under tiden som jag låg på operationsbordet var det ingen som berättade för mig att de hade plockat ut William och jag fick inte se honom. Jag förstod att något var fel men ingen sa något. Jag frågade och frågade men fick inget svar. William plockades ut kl 12,28. Ca 13.15 fick jag veta att en pojke var född.

Sent på kvällen fick jag veta att han inte hade andats och att han hade krampat när han kom ut. Tanken på att vår William kunde tagits ifrån oss redan innan vi fått se honom är fruktansvärd... När jag också tänker på det Jens fick uppleva önskar jag att jag hade bett honom vara kvar hos mig på op.. En sjuksköterska sa exalterat till Jens när de väntade på William: "Nu kommer de med bebisen." När de tog William till det där rummet så andades han inte... de lade honom på ett bord och startade en klocka... Och påbörjade hjärt-lungräddning.. Jens satt på en pall i ett hörn och tittade på när de försökte få liv i hans son... i fyra minuter var det inget liv från William.. Men sedan började han andas. Han lades i en kuvös och rusades iväg till neonatal.. Och mitt i detta kaos sitter Jens och vet inte vart han ska ta vägen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur detta måste känts för honom. Kan inte föreställa mig detta. DU är så stark älskling. De konstaterade att det var den där dosen morfin jag fick som gjorde att han inte andades och att han krampat. Att det där beslutet skulle vara nåt som kommer följa oss en lång tid var ju inget vi trodde.

Jag fick se William för första gången när han låg i kuvös med en massa slangar ca 21,15 samma dag som han föddes. Efter att ha lipat mig till det. Ingen tog hänsyn till att en mamma kanske vill se sitt nyfödda barn....

Jag låg på intensiven i tre dagar och fick under denna tiden inte träffa William mer. En snäll barnläkare kom ner en gång med bilder på honom och berättade vad som hände... det var all information jag fick (förutom från Jens då). Sedan tog det X antal dagar innan de över huvudtaget förstod vad som var galet i min mage. Jag hade bukspottskörtelinflammation. Vad jag förstått av läkaren är det ett väldigt allvarligt tillstånd jag hamnat i och man kan dö av det och bara den tanken är svår att greppa....

Men nu är William här och han mår bra. Jag mår också bra nu och både jag o Jens börjar väl landa lite i livet som småbarnsfamilj...även om allt som hänt kommer ta lång tid att bearbeta för oss båda..

Tack Jens för att du fanns vid min sida genom allt och för att du höll dig stark när jag inte orkade vara det. Jag älskar dig!!

Kärleken till vår William är enorm!